Testar Tamron 18-270mm

18 mm
270 mm

Less is more säger folk, men ibland vill man ha mer oavsett. därav fick jag i måndags tag på en Tamron 18-270mm lins. Något som dom gärna slår sig för bröstet och kallar världens största zoom-omfång. Och jag är imponerad, den är kanske inte perfekt. Men vad har man att vänta sig med en lins som ger 15x zoom till oss APS-C-kamera-ägare.
Så som brukligt är har man gått runt och tagit bilder på det mesta och upptäckt lite olika saker.

Min stökiga lägenhet.
Till att börja med så kommer jag nog väldigt sällan att ta av den här linsen. För 18-270 är bra mycket mer än jag vanligtvis behöver i omfång. Alltifrån nästan Terry-Gilliam-vidvinkel till ordentlig telefoto. Men några nackdelar är att notera om man funderar på att köpa den här linsen för videofilmning.
För det första så är visserligen zoomen helt mekanisk, inga servo-motorer som ställer till det med 70tals-crash-zoomningarna. Men däremot uppför sig bländaren lite underligt för oss videofotografer. Man kan nämligen höra den justeras i fasta steg från helt utzoomad till helt inzoomad. Det kan verka konstigt när bländartalet inte ändras i displayen. Dock har jag en teori om att iochmed att linsen blir längre så ökas bländartalet, kanske åker bländaren längre ifrån sensorn, vad vet jag? Och för att kompensera det ökade avståndet så öppnas bländaren ännu mer. Det är en intressant lösning som jag undrar om den också finns i andra linser och videokameror. Men problemet är inte så mycket det som att det görs i fasta steg. Det gör att luminansen i videon ser ut att hoppa till några gånger från helt in till utzoom och tillbaka. 
Sen så har vi fokusringen som också går att ställa till helt mekanisk och manuell. Men är på tok för kort från närmast till längst borta. Extrem fingertoppskänsla behövs för att få saker i fokus när det zoomas. Kanske går det här att komma runt med en follow-fokus-annordning som har ordentlig utväxling. 
Också så klart bör det noteras även att filmning med rullande slutare med lång lins görs med så stadig kamera som bara går. Visst, det finns en optisk bildstabilisator som är extremt gra till stillbilderna, men är långt ifrån optimerad för video och gör panoreringar ryckiga när bilden kommer utanför stabiliserings-zonen och måste flyttas med. Och slår man av den och kör handhållet dyker bara rullande slutaren upp med sitt fladder.
Bokkake-någon?

Men om man vänder på steken vill jag nämna också att jag fick positiva överraskningar också. Saker som att jag missat att tänka på att närgränsen för linsen (49 cm) räknas från sensorn i kameran, inte från linsens front-element. Då linsen i sig själv sticker ut runt 30 cm helt inzoomad så kan man vara så nära som 15-20 cm från motivet. Det kanske inte låter så nära, men med en lins på 270mm så blir det ganska stort ska man tillägga. Och för er “bokkakeh”-älskare därute som vill klaga på den snålt tilltagna bländaröppningen så kan jag lugna med att på det avståndet blir skärpedjupet tillräckligt svårt att ha å göra med på f6.3 .
 

Sen bar det iväg ut på föräldragården igen och där skulle det rullas rundbalar. Och medan man väntar på att vagnen ska fyllas till bredden med hoprullat foder så ser jag det gamla vindkraftverks-projektet mot den klarblå himlen. Kameran åker åter fram.

Sen skulle jag vilja slå ett slag för att underexponera och fel-vitbalansera bilder. Är det korrekt? inte för fem öre, men det är något med de här bilderna som gör att jag tror dom inte skulle vara alls lika intressanta om jag vitbalansera enligt regelboken. Att ladugården jag fotade i ser ut som stundvis som en grotta är bara ett plus också.

One thought on “Testar Tamron 18-270mm”

Leave a Reply